Månadsarkiv: mars 2012

Min kamp 1 av Karl Ove Knausgård

Min kamp 1 av karl Ove Knausgård

Min kamp 1 av karl Ove Knausgård

Så var jag klar med Knausgård, första delen. Den var bra och jag är faktiskt sugen på att läsa nästa del eftersom den här slutade lite med en cliffhanger; Vad har egentligen hänt hans pappa?

Den här boken gillar jag, kanske mest på grund av berättartekniken som är beundransvärd. Att han kan hålla ordning på allt imponerar på mig. Knausgård berättar en historia i nutid och dåtid och delarna glider så fint i varandra. Trots att han släpper en tråd och påbörjar en annan i tiotals sidor tappar han inte den första utan den fogas sakta tillbaka in i berättelsen. Det känns som att man vaggas fram i berättelsen.

Han berättar om sitt liv just nu, sitt liv när han träffade sin nuvarande fru, hur han träffade sin förra fru, hur han hade det när han gick i skolan och när han studerade vid universitetet i Bergen och om förhållandet till pappan i alla dessa skeden av livet. Men framförallt är det en berättelse berättad under det att han tar hand om sin far efter att han har dött.

Det här är återigen en bok om att städa upp efter en död far och om tankarna det föder. Precis som i Stewe Claessons bok, Mördaren är död, funderar författaren över vem hans far var och vad det är som styr våra liv. Är det arv, miljö eller något annat? Och nog undrar vi väl alla lite om vad våra föräldrar gjorde innan vi föddes och kanske också varför de gjorde som de gjorde när vi var barn. Knausgård säger att han ser det hela i ett annat ljus nu när han är vuxen än när han var barn och nog är det så att med en vis livserfarenhet kan man se sina föräldrars agerande i en annan dager och kanske förstå dem bättre och som Knausgård ångra att man inte lärde känne dem bättre än man gjorde.

Annonser

Knausgård vs Billgren

Såg just en intervju med Ernst Billgren, på TV. Han skall visst öppna en utställning av sina verk nästa vecka. Det slog mig att han och Karl Ove Knausgård har en viss likhet och jag sitter nu och funderar på varför jag tycker de liknar varandra.

Jag läser Knausgård första bok i Min kamp-serien och på något vis ogillar jag hans provokativa framtoning. Undrar om det inte är det som påminner om Billgren. Han är ju också minst sagt provokativ, han också.

Nåväl Knausgård bok är både välskriven och intressant och leder tankarna till James Joyce Ulysses. Just det här att den ena tanken föder nästa som föder nästa och sen vet man inte riktigt var det hela började. Skickligt att kunna hålla ihop en story på det viset.

Mördaren är död av Stewe Claeson

Äntligen en bok om riktiga människor i vanliga situationer. Och naturligtvis mycket igenkännande eftersom huvudpersonerna är i min egen ålder, och i en sitution som jag väl känner igen. Att röja undan efter sina döda föräldrar som har sparat på allt i hela sitt liv är kanskle något som är min generation förunnat.

Bokens stora fråga är de som huvudpersonen Jens ställer sig vid den inledande begravningen;  hur väl känner vi varandra i en familj och hur väl känner vi våra föräldrar? Är vi lyckliga eller olyckliga och hade vi varit lyckligare om vi hade vetat allt om vår bakgrund. Hur många är det egentligen som vet vad deras föräldrar gjorde innan de träffades? Kan vi ha halvsyskon någonstans, som vi inte känner till? Är våra mor- och farföräldrar de vi tror att de är eller är det i själva verket någon helt annan släkt vi är släkt med. Och hur viktiga är blodsbanden, egentligen? Kanske inte viktiga alls? Huvud personen i boken känner mest samhörighet med det syskon som vi med säkerhet vet inte är hans biologiska. Kan miljön och våra personligheter ha strörre betydelse än arvet? Är det rätt att dölja livsviktiga sanningar?  Det är frågor som läsningen genererar eftersom syskonen finner att både pappan och mamman har haft hemligheter som kunde ha påverkat hela familjen om de kommit fram  tidigare än efter deras död.

Boken är lättläst och spänningen hålls hela tiden uppe genom små delvisa avslöjanden om vad föräldrarna hade för sig för 50 år sedan. I och för sig förstår man som läsare ganska snabbt vad som har hänt men spänningen ligger i hur syskonen skall få reda på det och hur de kommer att reagera på avslöjandet och hur det kommer att påverka dem. Är det tillåtet att dölja för sina barn vem som är deras egentliga föräldrar, till exempel.

Jag undrar naturligvis om det är min situation och min ålder som gör att jag gillar boken eller om den också skulle kunna fängsla en yngre person som inte har upplevt hur det känns att röja upp efter döda föräldrar.

Köpt på Bokus

Jiddra inte av Patrik Pelosio och Theodor Lundgren

Jiddra inte av Patrik PelosioEn bok om våld, fattigdom, maktlöshet och en önskan om bekräftelse.

Nyttigt att läsa för oss som inte har vuxit upp i miljonprogammets misär, särskilt i dag när man har förstått att det just i de här områdena råder stor barnfattigdom och många barn lever i dysfunktionella familjebildningar. Att detta leder till våld och ökad kriminalitet är kanske inte så konstigt. Boken ställer onekligen en hel del frågor om dagens samhälle och om hur vi uppfostrar våra barn och ungdomar.

Den tar oss med på en intressant resa i  och genom det svenska miljonprogarmmets tidevarv. Man får läsa om en ung människas framgång i den kriminella världen. Den beskriver kronologiskt  utvecklingen från det första brottet, i 12-årsåldern till den slutliga toppen på kriminalitetsbanan, tio år senare. Till en början beskrivs huvudpersonen som den bäste och personifierar till stor del unga människors uppfattning om en hjälte. Så småningom klappar han igenom och börjar fundera över sin situation, som kanske inte är så glamorös som han själv har inbillat sig. Och han söker hjälp efter insikten om att det har gått för långt och det kriminella livet inte ger honom den lycka och tillfredsställelse han söker.

Egentligen finns ingen annan utväg för huvudpersonen än kriminaliteten. Han bor på fel ställe och pappan misshandlar honom, mamman är svag och skolan ointressant. Det enda ställe han får bekräftelse på är  ungdomsgården, där han själv har satt upp reglerna. Där kan han få bekräftelse, makt och pengar som ger ett gott liv, jämfört med det liv han lever med en alkoholiserad far.

Bokens budskap att man skall akta sig för att ge sig i lag med kriminella kanske inte framgår med så stor tydlighet, däremot förstår jag snabbt budskapet att våld föder våld och att vi alla borde göra något för att förbättra situationen i de stora slitna miljonprogramsområdena.

Till en början tyckte jag att den kanske skulle passa för tonårspojkar, men nu när jag läst hela tror jag mer den skulle göra effekt bland föräldrar, skolpersonal och politiker. Kankse mest för att den till en början hyllar våldet innan eftertanken kommer samt att den ställer en hel del frågor om vårt nutida samhälle, mer riktat till beslutsfattare än ungdomar.

Den är snabb- och lättläst. Språket är enkelt , rakt på och inga krångliga ord.

Ny bok

Har börjat läsa Patrik Pelosios Jiddra inte. Den är snabb- och lättläst. Språket är enkelt , rakt på och inga krångliga ord. Jag kan tänka mig att den tilltalar tonårskillar som normalt inte läser så mycket böcker.

Jag vänder mig däremot mot bokens avsaknad av ställningstagande och uppfattning om vad som är rätt och fel. På 200 sidor får man läsa om en ung människas framgång i den kriminella världen. Han hyllas och han beskrivs som den bäste och det är klart att unga människor gärna ser honom som en hjälte. Men jag undrar varför denna lärobok i brott har skrivits, av en person som säger sig ha lämnat den världen bakom sig.

Gustavs grabb av Leif GW Persson

Gustavs grabbJag brukar inte gilla att läsa självbiografier och vissa förutfattade meningar har jag om författaren till Gustavs grabb, så den här boken har det inte lätt.

Till en början besannas mina farhågor om att det är ytterligare en ointressant historia om en kändis eländiga barndom. Jag tycker det räcker med sådana nu. Det hade varit roligare att läsa den här berättelsen som en fictiv barndomsskildring, i stället, för den innehåller utan tvekan en hel del intressanta och roliga händelser och kan också fungera som en typisk 40- och 50-talsberättelse.

När barndoms-och uppväxttiden är avklarade tar det lite fart i storyn. Visserligen tycker jag att Geijer-affären är ointressant och inte heller vet jag så mycket om den och inte intresserade jag mig för den när den var på gång. Jag är väl för ung, helt enkelt. Men storyn blir bra och det är intressant att läsa om författarens egna förutfattade meningar om politiker och kändisar. Det är också spännande att lyssna till författarens filosofi om vad som skiljer oss människor åt vad det gäller den fostran vi har fått via arv och miljö, även om jag inte håller med honom. Intressant är dock känslan av att vara överkörd och orättvist behandlad på grund av att någon annan vill dölja sin smutsiga byk eller ta ytterligare ett steg på karriärsstegen. Tråkigt dock att författaren sjäv hemfaller till denna synd senare i livet, enligt honom själv..

Boken kallas en berättelse om en klassresa. Ja, Leif GW har nog gjort en klassresa, men jag bli lite trött på detta uttryck, en sliten kliché. Det är många i hans generation som har gjort den resan och frågan är om vi i dag kan tala om klassresor när vi i stort sett har utrotad de sociala klasserna. Nu handlar det väl mest om en kändisklass och den stora massan. Och där har väl förstås Leif GW också gjort en resa från den stora massan till kändisklassen. Det kanske är den resan han avser?

En brist hos mig är naturligtvis att jag inte är tillräckligt gammal för att känna igen mig i tiden och miljöerna. Inte heller känner jag till de viktiga personerna och historiska händelserna som referas till i boken.

Är det en läsvärd bok? Tja, delvis. Den inledande delen hade varit bättre som fiction, men den senare delen var intressant fast jag klarar mig utan att få kändisarna namngivna. Det hade varit roligare att läsa som nyckelroman och därför skulle det kanske vara roligt att läsa grisfesten som Leif GW skryter så mycket på.

Mer om Gustavs grabb

Nu har jag kommit förbi den lite tråkiga delen av boken, närmare bestämt drygt halva, där han beskriver sin uppväxt och ungdom. Det som intresserar mig nu är hans erfarenheter från arbetslivet. Inte för att jag vet så mycket om Geijer-affären men det som är intressant i sammanhanget är hans funderingar kring överklass, arbetarklass och ärlighet och lögner. Jag kan inte hålla med om att överklassen ljuger och arbetarklassen talar sanning. Det är nog mer komplicerat än så.

Däremot håller jag med om att de som tar till lögner för att tjäna pengar eller komma sig upp i samhället bör föraktas. Och tyvärr har jag sett fenomenet både inom överklassen  och inom arbetarklasen. Ja, även bland tjänstemannaklassen finns det och frågan är om det inte är en mänsklig dålig egenskap som tyvärr frodas i miljöer där man tjänar mer pengar än man behöver.

Nu läser jag Gustavs grabb

Nu har jag börjat läsa Gustavs grabb av Leif GW Person. Och tänk han skriver precis som han pratar, någon sorts futurum i dåtid.

Boken är ganska lättläst men jag tycker inte att det är något speciellt udda eller anmärkningsvärt livsöde han beskriver. Snarare är det kanske så att man gärna läser om kändisar det som driver läsningen framåt. Det är ju inte ens spännande.

En dag av David Nicholls

En dagEn dag är en modern roman om moderna relationer.

Tyvärr tilltalade den inte mig så mycket. Jag vill ha lite mer action eller djup, men jag kan tänka mig att yngre människor kan känna igen sig eller möjligtvis drömma sig in i karaktärernas situation.

Boken bygger på att en historia berättas genom att en dag, samma datum, beskrivs varje år under huvudpersonernas tid tillsammanms eller åtskilda om man hellre vill se det så.

Vi möter Emma och Dexter första gången på natten efter deras avslutningsfest på universitetet och sedan möter vi dem tillsammans eller var för sig i 20 år framåt och deras gemensamm och enskilda historia rullas upp.

Lite långtråkigt tyckte jag nog att det var eftersom man redan i inledningen kan räkna ut hur det kommer att gå för dem. Det kommer att gå bra för Emma och bara mer och mer utför för Dexter. Spänningen kanske skall ligga i om de får varandra till slut eller ej. Eller om det plötsligt skall vända för någon av dem. Men detta driver inte handlingen framåt. Deras liv är alltför vanliga för att skapa spänning. Det känns som om man har läst allt hundra gånger tidigare. Deras liv bjöd inte på några särskilda utmaningar helt enkelt.

Det som möjligtvis skulle kunna skapa spänning kunde ha varit några cliffhangers i slutet på varje kapitel. Och visst, det fanns det på några ställen men de var alltför få.

Upplägget i boken påminner om en film jag såg för länge, länge sedan, på 60-talet kanske. Den handlade också om en dag, samma datum, varje år, i två människors liv.Till skillnad mot boken, En dag, hade de inte någon annan kontakt under året och vad som hade hänt fick man veta genom deras samtal med varandra. De levde helt olika liv men varje gång de träffades hände något.

Att beskriva en dag, samma datum i flera år är helt klart ett intressant berättargrepp men kanske det passar bättre för film än för romaner.

Jag förstår faktisk inte varför boken har blivit så populär. Jag tycker den är långtråkig och långsam. Eller är det filmen som har blivit poppis och så läser folk boken efter det de har sett filmen?

Bokfundering – En dag

Konstig bok det här. Jag förstår inte varför den har blivit så populär. Jag tycker den är långtråkig och långsam. De små ögonblicksbilder man får se skapar ingen spänning. jag vill inte heller veta vad som skall hända senare eftersom det är så förutsägbart. Det kommer att gå bra för Emma och bara mer och mer utför för Dexter. Spänningen kanske skall ligga i om de får varandra till slut eller ej. Eller om det plötsloigt skall vända för någon av dem. Men nu har jag läst halva boken och känner ingben lust att läsa klart. Då är det väl en dålig bok?

%d bloggare gillar detta: