Månadsarkiv: augusti 2012

Den döende detektiven av Leif GW Persson

Den döende detektiven är en riktig deckare, spännande välskriven och läsvärd. Den följer det traditionella deckarupplägget med en detektiv som konfronteras med ett mord och sedan letar ledtrådar och hittar en mördare, en pusseldeckare alltså.

Inledningsvis får kriminalaren Lars Martin Johansson en propp i hjärnan och faller medvetslös ihop i sin bil, vid en korvkiosk. Han vaknar upp på sjukhuset och konfronteras nästan genast med ett olöst mord på en liten flicka. Det fångar hans intresse och han tar sig an fallet och försöker lösa det från sjuksängen.. Parallellt med att mordgåtan löses får vi följa kriminalarens successiva tillfrisknande från proppen och alla de besvär en liknande sjukdom för med sig.

Boken drivs framåt dels av arbetet med tillfrisknandet, dels av hans efterforskningar om mordet och mördaren. Deckaren hittar mördaren efter ett tag men det är inte alldeles lätt att gripa honom så lika mycket spänning som det ligger i att hitta mördaren ligger det i att se om han lyckas ta fatt honom och ge honom ett straff.

Boken ger en god insikt i hur det är att få en stroke och hur hjälplös man kan känna sig samtidigt som den visar på hur man bör agera som drabbad och också omgivning. Lars Martin Johansson får ju naturligtvis den allra bästa omvårdnad och behandling och allt hänger egentligen bara på hur bra han sköter sig själv.

Annonser

Grisfesten av Leif GW Persson

Detta är en riktig polisroman. Den påminner mycket lite om den traditionella deckarromanens upplägg med ett brott i början och sedan en deckare eller polis som hittar fler och fler bevis tills han till slut kan gripa förövaren. Grisfetsen förefaller mer vara en dokumentär beskrivning av polisens arbete. Jag inbillar mig att det är så här det går till i brottsutredningar. Åtminstone är det så att författaren får mig att tro det. Mer fokus ligger på poliserna och vad de gör och säger än på att skapa spänning för att försöka finna förövaren.  De är tråkiga och alldagliga och det ger stor tillförlitlighet. De små citaten, autentiska eller ej, ur diverse polistexter, ger ytterligare trovärdighet till texten.

Boken handlar på ytan om ett rån och ett eller två mord. Den börjar med ett postrån där man inte hittar några ledtrådar till rånaren. Någonstans i mitten på boken blir en ung man påkörd av en Merca och inledningsvis verkar det inte ha något med rånet att göra. Undersökningen av rånet läggs ner. På julafton sju månader efter rånet hittas en man mördad. Under arbetet med det mordet hittar någon inom polisen en koppling mellan de tre händelserna och man blir säker på att rånaren, mördaren och föraren av Mercan är samme person, och den misstänkte brottslingen finns inom polisväsendet. På något vis tystas allt ner och poliserna förstår inte varför. Det är nu själva huvudhistorien börjar om hur högt uppsatta män kommer undan rättvisan. Det visar sig handla om en minister som besöker en prostituerad och hur detta tystas ner och aldrig kommer till allmänhetens kännedom. Boken är alltså starkt kritisk till det svenska rättssystemet. Allt påminner om en historia som jag svagt minns var aktuell i slutet på 70-talet.

Boken är välskriven och man kan faktiskt höra Leif GW:s röst i texten. Jag kanske kan tycka att han använder sig väl mycket av ett fikonspråk som låter ålderdomligt. Om det beror på författaren eller att boken är gammal kan jag inte avgöra, men ålderdomligt verkar det. Avsiktligt eller ej.

Brobyggarna av Jan Guillou

En historisk roman om nittonhundratalet är intressant att läsa. Kolonisationen av Afrika är alltid spännande och att man byggde så mycket järnvägar där har jag egentligen aldrig förstått. Intressant också att se en annan vinkling på det hela, från norrmannens sida så att säga. Järnvägsbygge över Hardangervidda är också spännande och inte heller här hade jag koll på hur det gick till. Så det historiska perspektivet på händelsern i den här boken gillar jag. 1900-talets histtoria är intressant och det är alltid roligt med nya vinklingar och nya aspekter.

Bokens handling fokuserar på bröderna Lauritssons järnvägsbyggande. De kommer från en fattig fiskarfamilj utanför Bergen men har den stora turen att ”upptäckas” av en rik företagare i Bergen och de får sin utbildning bekostad av rikemansföreningen i Bergen. Efter avslutad utbildning i Dresden söker de sig till var sitt järnvägsprojekt och lyckas utomordentligt. Men när första världskriget kommer får de problem var och en på sitt håll.

Att boken hoppar mellan bröderna Oscar och Lauritz förehavanden i Afrika respektive på Hardangervidda är störande. Jag hade hellre läst först den ena sedan den andra berättelsen eftersom jag så lätt tappar tråden när det styckas upp.

Jag är inte så förtjust i Guillous sätt att berätta. Han har långa stycken där han beskriver saker och ting alldeles för detaljerat. Alla dessa detaljer är säkert korrekta och researchen för dem grundlig men de saknar betydelse för berättelsen och jag tappar intresset. Även uppenbara självklarheter beskrivs alltför detaljerat och det hela blir mer föreläsning än skönlitteratur. Tror han att jag är helt kocko i bollen, eller? En författares största fel är faktiskt att underskatta sin läsare och så mycket föreläsningar i en bok blir för mycket för mig.

Boken saknar dessutom driv. Det finns ingen framåtrörelse utan den är bara sammanfogad av en massa lösryckta händelser. Någon sorts spänning önskar jag mig.

Sommarhuset av Anna Fredriksson

Sommarhuset av Anna Fredriksson

Sommarhuset av Anna Fredriksson är en berättelse om att bearbeta sin sorg eller att göra upp med sitt förflutna. Den beskriver de tre syskonen Eva, Thomas och Majas arbete med familjens sommarhus efter att deras mamma har dött. Alla tre har olika mål i livet och med huset och de har inte alltid kommit så bra överens.

Boken påminner en hel del om Mördaren är död, av Stewe Claeson, som också handlar om att städa efter en död förälder och hitta dokument om sådant som de efterlevande inte alls kände till. Båda böckerna innehåller också de slitningar som kan bli mellan syskon som inte riktigt känner varandra eller där föräldrarna har dolt något för dem.

Sommarhuset är en spännande feelgoodroman och snabbläst och det är skönt att ibland läsa en bok som går fort att läsa men ändå är intressant på något vis. Man undrar hela tiden hur det skall gå för syskonen och vad som kommer att hända med sommarhuset. Sympatierna ligger förstås hos den äldsta systern, Eva, eftersom det är hon som är berättaren. Behållningen av boken är de fina miljöskildringarna av dels ett gammalt hus, dels de nära miljöerna i skärgården.

%d bloggare gillar detta: