Månadsarkiv: oktober 2012

Ängeln av Bali Rai

Ängeln är en riktigt spännande men också hemsk ungdomsroman om en tonårstjej, Sophie, som försvinner spårlöst från sitt hem i mellersta England och som polisen inte lyckas spåra. Efter åtta månader ger sig därför hennes bäste vän, Jit, ut på jakt efter henne.

Han upptäcker genast en hel del mystiskt kring hennes försvinnande samtidigt som han upptäcker att fler tjejer är försvunna och att de är mycket lika hans kompis Sophie. Ju mer han letar desto mer förstår man att han förmodligen är en galen seriemördare på spåren.

Som läsare förstår man snart vem den galne mördaren är och spänningen höjs ytterligare när man ser hur Jit går i den ena fällan efter den andra men till slut går den fruktansvärda och ofattbara sanningen upp för honom och läsaren. En viss förankring och inspiration från de historier vi har mött i medierna de senaste åren om män som har låst in unga flickor, ibland sina egna döttrar, och haft dem som någon sorts samlingsobjekt kan jag spåra.

Boken är en spännande thriller men samtidigt mycket tänkvärd. Den handlar inte bara om att hitta en försvunnen flicka utan lika mycket om vänskap och att hålla löften som att vi skall alla ta vara på varandra.

Känslan av ett slut av Julian Barnes

En bok om skuld och ansvar skulle jag vilja säga.

Boken handlar om Tony och hans barndomsvänner som vi får möta när de är i nedre tonåren och går i skolan. Deras vägar skiljs och bokens andra del handlar om konsekvenserna av Tonys handlande som ung. Som pensionerad får han veta något om vad som hände hans kamrat Adrian och hur det har kopplingar till honom själv.

Visst kan man känna igen sig i Tonys dilemma att man säger något till synes oskyldigt, som man egentligen inte menar något med, men som får väldigt stor betydelse för mottagaren. Därför tycker jag att det är en bok om att känna skuld för något man gjort där man egentligen hade menat att det man sa eller gjorde skulle få en annan effekt än vad det faktiskt fick.

Jag inser nu när jag har läst ut boken att den första delen har stor betydelse i bokens andra del så jag är glad att jag fullföljde läsningen trots att den delen av boken kändes främmande och jag tyckte att det helt enkelt inte var en berättelse för mig eftersom den utspelar sig på en pojkskola i England någon gång i mitten på 1950-talet, så jag hade svårt att relatera till den.

På det hela taget är detta en spännande och läsvärd historia med många bottnar så håll ut så får du belöningen i slutet!

Och nu när jag har läst ut boken känner jag att jag egentligen skulle behöva läsa en gång till eftersom händelser i början förklaras först senare och att jag förmodligen kommer att få stor glädje av en omläsning. Så är det ju med riktigt bra böcker

Läs mer på DN och SvD !

 

Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink

Och i Wienerwald står träden kvar är boken om den 13-åriga Otto som kom som flykting till Sverige i början av kriget. Elisabeth Åsbrink berättar hans historia som hon har förstått den av kvarlämnade brev från Ottos föräldrar och sina egna efterforskningar.

Vi får följa Otto och hans familj från krigsutbrottet då han kommer till Sverige till krigets slut då hans föräldrar har förintats i tyskarna förintelseläger. Berättelsen förs framåt genom breven som Ottos föräldrar skriver från Wien där de blir kvar sedan Otto har flytt till Sverige. De berättande delarna varvas med utdrag ur brev och officiella dokument som finns kvar sedan kriget både i Sverige och Österrike

Elisabeth Åsbrink beskriver hur illa behandlad han blir här i Sverige. I stort sett alla är dumma mot honom medan han själv är duktig och trevlig och tvingas lida i det tysta.  Nog är det så man tänker och känner i tonåren och visst var det säkert mycket antisemitism på den tiden i vårt land och säkert var det många i ledande ställning som handlade fel med dagens synsätt. Jag tycker ändå att det hände för så länge sedan och de flesta är i dag döda, både de som förföljde och de som utsattes för orätterna. Någon gång måste man förlåta och gå vidare. Och kan man inte förlåta måste man i alla fall ha insikten att folk som var dumma har dött och ersatts med andra som faktiskt har tagit lärdom av historien.

Visst håller jag med om att Sverige betedde sig tvivelaktigt  under andra världskriget och jag tycker att vi i Sverige skulle ha gjort mer för flyktingar före och under andra världskriget, men var det så lätt för gemene man? Jag kan bara jämföra med hur det var när det var krig på Balkan på 90-talet. I medierna kablades bilder på undernärda fångar och strider i städer där folk sprang för sina liv, men vad gjorde gemene man i Sverige? – ingenting, oftast. Då var vi säkert ännu mer medvetna om situationen än vad man var på 40-talet eftersom vi har mycket större mediabevakning i dag. Och jag känner ofta hjälplösheten inför det som händer i världen. Vad har vi egentligen att sätta emot när en despotisk diktatur förtrycker sina medborgare?

Om man betraktar hennes bok som en beskrivning av en familjetragedi så är boken helt okej och läsvärd. Att få ta del av autentiska dokument är trots allt spännande. Det man kan sakna är det trauma som tragedin kan ha skapat för flera generationer framåt i tiden. Det har hon valt att inte ta upp.

 

 

%d bloggare gillar detta: