Månadsarkiv: juli 2013

Torka aldrig tårar utan handskar, del 2 Sjukdomen av Jonas Gardell

torkaaldtrig-tårara-utan-handskarEn gripande skildring av de homosexuellas situation i 1980-talets Stockholm och Sverige.

Äntligen del 2. Även om jag har sett TV-serien, så var den här delen en verklig läsupplevelse. Den skildrar samma period och samma personer som del 1 men mer ingående. I bokens inledande del träffar vi Reine, han som var den första att dö i AIDS i del 1. Här växlas skildringen av hans sista dagar på sjukhuset med berättelsen om hans svåra uppväxt och jag förundras över hur vackert allt det sorgliga är beskrivet. Man kan bara inte låta bli att tycka att livet är bra orättvist ibland.

I andra delar av boken berättas Rasmus och Benjamins historier. Deras barndom fick vi läsa om i del 1 men nu träffar vi deras föräldrar och får se hur de reagerar på vetskapen om att deras barn är homosexuella. Samtidigt får man en inblick i hur Jehovas vittnen fungerar och jag mår illa av hur Benjamins föräldrar behandlar honom. Hur kan man så kallt bara stöta bort sitt barn på det där viset?

Jag kan inte låta bli att imponeras av Jonas Gardells fantastiska berättarförmåga. Han lyckas hålla ihop berättelsen trots att den utspelar sig på flera olika platser, vid flera olika tider med en mängd olika personer samtidigt och aldrig tvivlar jag på var i berättelsen jag är eller vem den handlar om när jag läser. Språket är vackert och känsligt och skapar en alldeles speciell stämning i boken.

Annonser

Livet efter dig av Jojo Moyes

livet-efter-digEn bok om dödshjälp förefaller inte så spännande men den här har vissa poänger. Vi får följa den kuvade, viljelösa Lou Clark på hennes nya jobb som personlig assisten åt Will, en vacker, ung rullstolsbunden man. Jobbet tar hon på fullt allvar och en hel del humoristiska situationer hamnar de i eftersom hon hela tiden försöker underhålla sin patient på de mest underliga sätt.

Slutet var överraskande och väckte många tankar och känslor och berättelsen var stundtals spännande även om det mesta var lite väl tillrättalagt och otroligt.

Men som sagt som ett inlägg i debatten om aktiv dödshjälp kan den passa bra.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Bokklubben Devote.se

Innan floden tar oss av Helena Thorfinn

innanfloden-tar-ossDet här är en spännande bok om Bangladesh. I boken möter vi den svenska biståndsarbetaren Sofia och henne familj, den svenske ambassadören Moberg och de bangladeshiska systrarna Nazrin och Mina.

Den mest gripande delen av boken är historien om Mina, en stark och självständig 15-åring som till en början lyckas bra i den stora staden Dhaka. Systrarna Nazrin och Mina tvingades fly från sin by på landet eftersom deras storasyster blev ihjälbränd av sin svärmor när föräldrarna inte kunde betala hemgiften. Detta sker i in ledningen till boken och vi får insikt i det grymma spelet med flickor i den delen av Asien. Systrarna flyr då från byn för de vill inte bli bortgifta och hamnar så småningom i Dhaka där de lyckas ta sig fram på olika sätt. Deras vägar korsas av den karriärsugna Sofia och hennes familj. Både Sofia och hennes man börjar engagera sig i den fattiga befolkningen. Sofia blir dock hela tiden motarbetad av ambassadör Moberg, en verklig karikatyr av en ambassadör.

Störst behållning av boken är ändå insikten i hur illa ställt det är i Bangladesh, ett av världens fattigaste länder. Därför är Minas story den som griper tag mest medan berättelserna om ambassadens förehavande och Sofias jobb inte ger fullt samma utdelning aven om jag skrattade gott åt ambassadören ibland.

En annan intressant diskussion i boken är den om hur det svenska biståndet till tredje världen fungerar och hur UD och biståndsorganisationerna samarbetar. Ibland funderar jag på vad UD kan tycka om den här boken som så starkt kritiserar deras arbete och nidbilden av ambassadören inte minst.

Läs mer: SvD, Litteraturmagazinet.se, Monicas BOKLÄSARDAGBOK,

Finns på: Adlibris, Bokus

Agaat av Marlene van Niekerk

agaatAgaat är berättelsen om ett annat liv och en annan värld. Att läsa om Sydafrika under och delvis efter apartheidsystemet är en upplevelse,  särskilt när boken är välskriven och berättelsen spännande och samtidigt vacker på sitt eget sätt.

I början känns den här boken lite långsam och seg. Det är visserligen svårt att förstå och ta sig in i berättelsen men efter ett tag klarnar det och man sugs in i en historia som hela tiden drivs framåt av undran över de två huvudpersonernas relation. Det är svårt att släppa boken eftersom man hela tiden vill veta mer om vad de två kvinnorna egentligen har för förhållande och vad det är som har hänt en gång för länge sedan.

I bokens inledning förstår man ett en kvinna, en sydafrikansk godsägare, ligger för döden och hennes son har blivit kallad till dödsbädden av en tjänstekvinna som han står i nära kontakt med. Sedan rullas historien upp med en begynnelse i slutet av fyrtiotalet när den nu döende kvinnan skall gifta sig. Ganska snart hoppar berättelsen fram i tiden till sonens födelse 12 år senare och man får egentligen inte veta något om vad som har hänt de här tolv åren, men att det är något konstigt med den trettonåriga, svarta, tjänsteflickan Agaat förstår man. Sakta får man så vara med i livet på den sydafrikanska bondgården och bitvis berättas den gripande historien så att vi alldeles på slutet får veta vad som är upprinnelsen till allt som hänt. Spänningen hålls vid liv i 700 sidor av ett skickligt berättande där perspektivet ändras hela tiden och berättelsen berättas av tre berättare eller kanske fyra på olika plan.

Läsandet väcker många frågor om apartheidsystemet och hur det fungerade eftersom bokens huvudperson, den döende, ibland visar en medmänsklighet gentemot de svarta som förefaller gå rakt emot apartheiden samtidigt som hon ibland helt tycks acceptera dess system. Hon behandlar sina svarta arbetare på gården som slavar och deras bostäder och arbetsförhållanden är under all kritik samtidigt som hon accepterar dem som människor och verkar känna någon sorts medmänskligheter gentemot dem. Framförallt visas det i förhållandet till Agaat, tjänstekvinnan. Det är denna dualism som driver handlingen framåt och man undrar naturligtvis hur det hela hänger ihop.

Språket är stundtals alldeles ljuvligt poetiskt och beskrivningarna så vackra och målande ett man många gånger tror sig rentav stå i den vackra sydafrikanska naturen.

 

Läs mer: Bokus, Adlibris, SvD, Lottens bokblogg

Ryssar är såna som gillar björkar av Olga Grjasnowa

ryssar-är-såna-som-gillar-björkarRyssar är såna som gillar björkar är en intressant titel och det var därför jag föll för den här boken. Titeln är väl vald eftersom den uttrycker en fördom och det är vad texten handlar om, fördomar om judar, armenier, azerer, israeler, tyskar och palestinier.

Bokens huvudperson, den unga Masja, växte upp under inbördeskriget i Azerbajdzjan och såg den etniska rensningen av armenier och också ryssar. Själv var hon judinna och hennes mormor hade överlevt Auschwitz. Familjen tvingades fly från Baku eftersom azererna även ville rensa ut judarna. Det enda land, förutom Israel som tog emot dem var ironiskt nog Tyskland, så de hamnade i Frankfurt, eftersom familjen inte sympatiserade med den israeliska staten.

I Frankfurt flyttar Masja ihop med Elias, en tysk ung man med rötterna i det forna Östtyskland. Även här kan man skönja fördomar mellan öst och väst. När han dör får Masja jobb som tolk i Tel Aviv där hon skall tolka på tyska, franska och arabiska, men hon kan ingen hebreiska vilket gör att hon misstänks och betraktas som en främling. Så även här får hon känna sig som en som inte hör hemma. I beskrivningen av tiden i Israel ser vi ett land i ständig rädsla och övervakning av alla. Aldrig tidigare har jag sett den bilden av staten Israel, en stat som egentligen är en militär övervakningsstat med ständiga kontroller och vägspärrar. För att inte tala om behandlingen som Masja får utstå på flygplatsen när hon anländer till landet. Eftersom hon hade några arabiska tecken på datorn undersöktes hennes bagage in i minsta skrymle och datorn sköts sönder eftersom den skulle kunna ha varit en bomb.

Bokens fokus på hur etnisk rensning, förtryck och förföljelse går till är den stora behållningen av den här romanen. Berättelsen om den unga Masjas reaktion på pojkvännens död är också bra men jag gillar inte bokens slut. Jag hade nog förväntat mig någon form av slutsats eller summering eller kanske ett tydligare slut där oklarheter förklaras. Slutsatsen kommer kanske i vad en av de männen säger när Masja är i Ramallah och förklarar att hon är från Ryssland att ”Ryssar är såna som gillar björkar”. Detta är för mig ett ganska underligt konstaterande men som en symbol för födomar är det ett vackert uttryck för något otrevligt som händer hela tiden över allt i världen och kanske är egentligen slutsatsen det som mormodern säger när azererna jagar armenier att ”det tar aldrig slut”.

En helt klart läsvärd bok som ger inblick i kulturer och stämningar som man inte så ofta konfronteras med.

Läs mer: Bokus, Adlibris, Aftonbladet, Svd, Litteraturmagazinet

%d bloggare gillar detta: