Månadsarkiv: oktober 2013

Norwegian wood av Haruki Marukami

norwegian-woodEn utvecklingsroman, sägs det, som handlar om den unge Toru, 19 år gammal, som flyttar till college i Tokyo men inte är särskilt intresserad i sina studier utan i stället drar runt i Tokyo och träffar flickor. Utan entusiasm går han på sina föreläsningar och studerar halvhjärtat tills han en dag av en händelse möter sin bäste väns flickvän Naoko och börjar umgås med henne.

Så småningom blir Naoko sjuk och läggs in på behandlingshem. Toru förstår inte riktigt och författaren får heller inte fram tydligt exakt vilken sjukdom det är eller varför hon blev sjuk. Av sammanhanget drar jag dock slutsatsen att hon inte klarar av sorgen efter pojkvännen, som tog sitt liv, och att hon har drabbats av någon sorts depression. Det märkliga är att hon inte tas in på ett medicinskt sjukhus utan får vistas på någon sorts alternativklinik där hon inte får någon psykofarmaka men ingen förändring sker egentligen med Naoko. Toru besöker henne några gånger under sjukdomen. Han tycks förvånansvärt omedveten om hennes sjukdom och tänker mest på att själv få ut så mycket som möjligt av besöket.

Han har också träffat en kurskamrat som han umgås med, men även hon har problem. Henne behandlar Toru också egoistiskt trots att han kunde ha hjälpt henne med hennes problem.

När så Naoko dör börjar Toru äntligen förstå att även han har sörjt sin barndomsvän på samma sätt som han nu sörjer Naoko. Hans utveckling har nu kommit fram till insikten att döden vandrar hand i hand med livet och även om vi drabbas av sorg är det vår uppgift att leva vidare och bevara minnet av dem som har gått bort.

Toru är oerhört egocentrisk som man kanske är i tonåren och boken handlar egentligen bara om den unge huvudpersonen och hans problem. Att flickvännen blir sjuk och får undermålig behandling bryr han sig inte så mycket om fast han kanske hade kunnat hjälpa henne genom att ta henne till riktiga läkare .

Egentligen berör inte boken mig särskilt mycket eftersom inte så mycket händer mer än att huvudpersonen mognar och erkänner för sig själv att han sörjer sin vän och flickvän och man måste lära sig att leva med de döda, eller de dödas minne. Det som gör boken läsvärd är däremot det vackra stundtals poetiska språket och de stämningsfulla beskrivningarna.

Läs mer: Bokhora, Litteraturmagazinet

Finns hos: Adlibris, Bokus

 

Annonser

Helioskatastrofen av Linda Knausgård Boström

helioskatastrofenJag funderar mycket över den här boken. Delvis är den mytisk delvis oerhört realistisk.

De mytiska delarna omsluter den realistiska skildringen och beskriver flickans mytiska födelse ur sin fars huvud samt hennes död då hon återförenas med sin far.

De realistiska delarna är två, där den första handlar om familjen, familjen som den unga flickan Anna hamnar i sedan hon blivit född ur sin fars huvud och placerad i fosterhem och den andra handlar om Annas sjukdom och utspelas på en psykiatrisk klinik där hon behandlas för en depression.

Beskrivningen av livet i fosterfamiljen är riktigt gripande och fantastisk realistiskt i sin avskalade detaljrikedom. Med få ord lyckas författaren beskriva stora känslor och händelser och som läsare får man sedan lägga ihop pusselbitarna.

Även i bokens andra del, som utspelas på en psykiatrisk klinik där huvudpersonen behandlas för en depression är plågsamt insiktsfull och har man inte tidigare varit med om det så kan man med behållning läsa och förstå hur det möjligtvis kan kännas.

Det som förbryllar är bokens inledning med flickans födelse och den tolkar jag som en allegori eller en metafor för den unga kvinnans uppvaknande och undran över vem hon är och varifrån hon kommer och ett sökande efter en egen identitet där fadern står som en symbol för det förflutna och en nyckel till den egna identiteten. Jag kan i viss mån känna igen mig själv när jag iden nedre tonåringen började fundera över vem jag var och varför jag hade hamnat just där jag hamnat. Förmodligen är det en vanlig utvecklingsfas när man övergår från att vara barn till att börja bli vuxen och upptäckter världen runtomkring.

Den andra delen som förbryllar är avslutningen när Anna åter förenas med sin far. Jag har svårt att bestämma mig för om detta är flickans död eller om det är uppvaknandet och insikten om vem hon är när hon återigen fått kontakt med sin far.

Boken är mycket vacker och läsvärd mycket på grund av det poetiska språket som hela tiden är kristallklart.

Förlag: Modernista

Finns hos: Bokus, Adlibris

Läs mer: SvD, Kulturbloggen

%d bloggare gillar detta: