Norwegian wood av Haruki Marukami

norwegian-woodEn utvecklingsroman, sägs det, som handlar om den unge Toru, 19 år gammal, som flyttar till college i Tokyo men inte är särskilt intresserad i sina studier utan i stället drar runt i Tokyo och träffar flickor. Utan entusiasm går han på sina föreläsningar och studerar halvhjärtat tills han en dag av en händelse möter sin bäste väns flickvän Naoko och börjar umgås med henne.

Så småningom blir Naoko sjuk och läggs in på behandlingshem. Toru förstår inte riktigt och författaren får heller inte fram tydligt exakt vilken sjukdom det är eller varför hon blev sjuk. Av sammanhanget drar jag dock slutsatsen att hon inte klarar av sorgen efter pojkvännen, som tog sitt liv, och att hon har drabbats av någon sorts depression. Det märkliga är att hon inte tas in på ett medicinskt sjukhus utan får vistas på någon sorts alternativklinik där hon inte får någon psykofarmaka men ingen förändring sker egentligen med Naoko. Toru besöker henne några gånger under sjukdomen. Han tycks förvånansvärt omedveten om hennes sjukdom och tänker mest på att själv få ut så mycket som möjligt av besöket.

Han har också träffat en kurskamrat som han umgås med, men även hon har problem. Henne behandlar Toru också egoistiskt trots att han kunde ha hjälpt henne med hennes problem.

När så Naoko dör börjar Toru äntligen förstå att även han har sörjt sin barndomsvän på samma sätt som han nu sörjer Naoko. Hans utveckling har nu kommit fram till insikten att döden vandrar hand i hand med livet och även om vi drabbas av sorg är det vår uppgift att leva vidare och bevara minnet av dem som har gått bort.

Toru är oerhört egocentrisk som man kanske är i tonåren och boken handlar egentligen bara om den unge huvudpersonen och hans problem. Att flickvännen blir sjuk och får undermålig behandling bryr han sig inte så mycket om fast han kanske hade kunnat hjälpa henne genom att ta henne till riktiga läkare .

Egentligen berör inte boken mig särskilt mycket eftersom inte så mycket händer mer än att huvudpersonen mognar och erkänner för sig själv att han sörjer sin vän och flickvän och man måste lära sig att leva med de döda, eller de dödas minne. Det som gör boken läsvärd är däremot det vackra stundtals poetiska språket och de stämningsfulla beskrivningarna.

Läs mer: Bokhora, Litteraturmagazinet

Finns hos: Adlibris, Bokus

 

Publicerat på 20/10/2013, i Haruki Murakami och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: