Kategoriarkiv: Elisabeth Åsbrink

Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink

Och i Wienerwald står träden kvar är boken om den 13-åriga Otto som kom som flykting till Sverige i början av kriget. Elisabeth Åsbrink berättar hans historia som hon har förstått den av kvarlämnade brev från Ottos föräldrar och sina egna efterforskningar.

Vi får följa Otto och hans familj från krigsutbrottet då han kommer till Sverige till krigets slut då hans föräldrar har förintats i tyskarna förintelseläger. Berättelsen förs framåt genom breven som Ottos föräldrar skriver från Wien där de blir kvar sedan Otto har flytt till Sverige. De berättande delarna varvas med utdrag ur brev och officiella dokument som finns kvar sedan kriget både i Sverige och Österrike

Elisabeth Åsbrink beskriver hur illa behandlad han blir här i Sverige. I stort sett alla är dumma mot honom medan han själv är duktig och trevlig och tvingas lida i det tysta.  Nog är det så man tänker och känner i tonåren och visst var det säkert mycket antisemitism på den tiden i vårt land och säkert var det många i ledande ställning som handlade fel med dagens synsätt. Jag tycker ändå att det hände för så länge sedan och de flesta är i dag döda, både de som förföljde och de som utsattes för orätterna. Någon gång måste man förlåta och gå vidare. Och kan man inte förlåta måste man i alla fall ha insikten att folk som var dumma har dött och ersatts med andra som faktiskt har tagit lärdom av historien.

Visst håller jag med om att Sverige betedde sig tvivelaktigt  under andra världskriget och jag tycker att vi i Sverige skulle ha gjort mer för flyktingar före och under andra världskriget, men var det så lätt för gemene man? Jag kan bara jämföra med hur det var när det var krig på Balkan på 90-talet. I medierna kablades bilder på undernärda fångar och strider i städer där folk sprang för sina liv, men vad gjorde gemene man i Sverige? – ingenting, oftast. Då var vi säkert ännu mer medvetna om situationen än vad man var på 40-talet eftersom vi har mycket större mediabevakning i dag. Och jag känner ofta hjälplösheten inför det som händer i världen. Vad har vi egentligen att sätta emot när en despotisk diktatur förtrycker sina medborgare?

Om man betraktar hennes bok som en beskrivning av en familjetragedi så är boken helt okej och läsvärd. Att få ta del av autentiska dokument är trots allt spännande. Det man kan sakna är det trauma som tragedin kan ha skapat för flera generationer framåt i tiden. Det har hon valt att inte ta upp.

 

 

Annonser
%d bloggare gillar detta: