Kategoriarkiv: Leif GW Persson

Den döende detektiven av Leif GW Persson

Den döende detektiven är en riktig deckare, spännande välskriven och läsvärd. Den följer det traditionella deckarupplägget med en detektiv som konfronteras med ett mord och sedan letar ledtrådar och hittar en mördare, en pusseldeckare alltså.

Inledningsvis får kriminalaren Lars Martin Johansson en propp i hjärnan och faller medvetslös ihop i sin bil, vid en korvkiosk. Han vaknar upp på sjukhuset och konfronteras nästan genast med ett olöst mord på en liten flicka. Det fångar hans intresse och han tar sig an fallet och försöker lösa det från sjuksängen.. Parallellt med att mordgåtan löses får vi följa kriminalarens successiva tillfrisknande från proppen och alla de besvär en liknande sjukdom för med sig.

Boken drivs framåt dels av arbetet med tillfrisknandet, dels av hans efterforskningar om mordet och mördaren. Deckaren hittar mördaren efter ett tag men det är inte alldeles lätt att gripa honom så lika mycket spänning som det ligger i att hitta mördaren ligger det i att se om han lyckas ta fatt honom och ge honom ett straff.

Boken ger en god insikt i hur det är att få en stroke och hur hjälplös man kan känna sig samtidigt som den visar på hur man bör agera som drabbad och också omgivning. Lars Martin Johansson får ju naturligtvis den allra bästa omvårdnad och behandling och allt hänger egentligen bara på hur bra han sköter sig själv.

Grisfesten av Leif GW Persson

Detta är en riktig polisroman. Den påminner mycket lite om den traditionella deckarromanens upplägg med ett brott i början och sedan en deckare eller polis som hittar fler och fler bevis tills han till slut kan gripa förövaren. Grisfetsen förefaller mer vara en dokumentär beskrivning av polisens arbete. Jag inbillar mig att det är så här det går till i brottsutredningar. Åtminstone är det så att författaren får mig att tro det. Mer fokus ligger på poliserna och vad de gör och säger än på att skapa spänning för att försöka finna förövaren.  De är tråkiga och alldagliga och det ger stor tillförlitlighet. De små citaten, autentiska eller ej, ur diverse polistexter, ger ytterligare trovärdighet till texten.

Boken handlar på ytan om ett rån och ett eller två mord. Den börjar med ett postrån där man inte hittar några ledtrådar till rånaren. Någonstans i mitten på boken blir en ung man påkörd av en Merca och inledningsvis verkar det inte ha något med rånet att göra. Undersökningen av rånet läggs ner. På julafton sju månader efter rånet hittas en man mördad. Under arbetet med det mordet hittar någon inom polisen en koppling mellan de tre händelserna och man blir säker på att rånaren, mördaren och föraren av Mercan är samme person, och den misstänkte brottslingen finns inom polisväsendet. På något vis tystas allt ner och poliserna förstår inte varför. Det är nu själva huvudhistorien börjar om hur högt uppsatta män kommer undan rättvisan. Det visar sig handla om en minister som besöker en prostituerad och hur detta tystas ner och aldrig kommer till allmänhetens kännedom. Boken är alltså starkt kritisk till det svenska rättssystemet. Allt påminner om en historia som jag svagt minns var aktuell i slutet på 70-talet.

Boken är välskriven och man kan faktiskt höra Leif GW:s röst i texten. Jag kanske kan tycka att han använder sig väl mycket av ett fikonspråk som låter ålderdomligt. Om det beror på författaren eller att boken är gammal kan jag inte avgöra, men ålderdomligt verkar det. Avsiktligt eller ej.

Gustavs grabb av Leif GW Persson

Gustavs grabbJag brukar inte gilla att läsa självbiografier och vissa förutfattade meningar har jag om författaren till Gustavs grabb, så den här boken har det inte lätt.

Till en början besannas mina farhågor om att det är ytterligare en ointressant historia om en kändis eländiga barndom. Jag tycker det räcker med sådana nu. Det hade varit roligare att läsa den här berättelsen som en fictiv barndomsskildring, i stället, för den innehåller utan tvekan en hel del intressanta och roliga händelser och kan också fungera som en typisk 40- och 50-talsberättelse.

När barndoms-och uppväxttiden är avklarade tar det lite fart i storyn. Visserligen tycker jag att Geijer-affären är ointressant och inte heller vet jag så mycket om den och inte intresserade jag mig för den när den var på gång. Jag är väl för ung, helt enkelt. Men storyn blir bra och det är intressant att läsa om författarens egna förutfattade meningar om politiker och kändisar. Det är också spännande att lyssna till författarens filosofi om vad som skiljer oss människor åt vad det gäller den fostran vi har fått via arv och miljö, även om jag inte håller med honom. Intressant är dock känslan av att vara överkörd och orättvist behandlad på grund av att någon annan vill dölja sin smutsiga byk eller ta ytterligare ett steg på karriärsstegen. Tråkigt dock att författaren sjäv hemfaller till denna synd senare i livet, enligt honom själv..

Boken kallas en berättelse om en klassresa. Ja, Leif GW har nog gjort en klassresa, men jag bli lite trött på detta uttryck, en sliten kliché. Det är många i hans generation som har gjort den resan och frågan är om vi i dag kan tala om klassresor när vi i stort sett har utrotad de sociala klasserna. Nu handlar det väl mest om en kändisklass och den stora massan. Och där har väl förstås Leif GW också gjort en resa från den stora massan till kändisklassen. Det kanske är den resan han avser?

En brist hos mig är naturligtvis att jag inte är tillräckligt gammal för att känna igen mig i tiden och miljöerna. Inte heller känner jag till de viktiga personerna och historiska händelserna som referas till i boken.

Är det en läsvärd bok? Tja, delvis. Den inledande delen hade varit bättre som fiction, men den senare delen var intressant fast jag klarar mig utan att få kändisarna namngivna. Det hade varit roligare att läsa som nyckelroman och därför skulle det kanske vara roligt att läsa grisfesten som Leif GW skryter så mycket på.

%d bloggare gillar detta: