Kategoriarkiv: Recension

Öster om Heden av Viveca Lärn

En humoristisk mysroman skulle jag vilja kalla den här boken som handlar om åtta hyresgäster, i ett hus öster om Heden i Göteborg. De vinner en halv miljon var på postkodlotteriet och vi får veta hur det förändrar deras liv, efter en resa till Afrika, eller i varje fall några liv eller kanske inte, egentligen.

Det jag gillar i Öster om Heden är karaktärerna som är beskrivna näst intill som karikatyrer och så humorn som pyser fram lite här och var. Och en stor fördel är att det trots allt är ett lyckligt slut så man känner sig nöjd när man är klar med boken. Kort sagt en lättläst bok med humor och värme.

Det jag klarar mig utan är alla detaljerade beskrivningar av Göteborg med gatunamn och husbeskrivningar. Bor man inte där och vet vad hon talar om så blir det bara jobbigt. För göteborgare är det säkert kul.

Det känns bra att läsa den efter alla eländesromaner jag har avverkat på sista tiden och jag skulle nog kunna tänka mig att läsa något mer av Viveca Lärn. Den här boken var betydligt roligare än Saltöserien på TV. Jag undrar hur de böckerna är? Kanske mycket bättre än TV-serien.

Annonser

Pythians anvisningar av Jerker Eriksson och Håkan Alexander Sundquist

Pythians anvisningar är den tredje och sista delen i trilogin om Viktoria Bergmans svaghet. Här förväntade jag mig att få upplösningen på storyn som startade i de två första delarna, men jag blir lite besviken. Visst kommer en upplösning, men innan den förs en mängd nya problem in i handlingen och boken blir otäck, på gränsen för vad man orkar läsa. Att klumpa ihop personlighetsklyvning, mord, pedofili, kannibalism, judehat och homosexualitet i en och samma klump blir lite för mycket för mig. Det hade räckt med de problem som presenterades i den första delen, Kråkflickan, i form av incest och pedofili.

Boken fortsätter att följa psykologen Sofia Zettergren och kriminalpolisen Jeanette Kihlström när de försöker lösa gåtan med alla morden, dels på unga pojkar, dels på vuxna människor där den gemensamma nämnaren är att de har gått på Sigtunaskolan. Sofia finner sig själv och kan avsluta sin behandling. En del nya karaktärer kommer  in och vi får träffa några gamla igen. Deras liv och handlingar förklaras. Även om det är lite väl konstruerat för min del så är boken spännande och svår att lägga ifrån sig. Det är en väl uppbyggd spänningsroman för den som gillar det.

Änglarnas svar av Stefan Einhorn

Jag gillar Stefan Einhorns moraliska funderingar. Vad är rätt och vad är fel? Vad är ondska och hur är en god människa? Och är vi inte lite av varje lite till mans? Vad är en god handling? Och vem skall man prioritera i en besvärlig situation?

Detta är nog en av de jobbigaste böcker om judeförföljelsen i nazityskland, som jag har läst. Den är dessutom välskriven och spännande eftersom den har spänningsromanens uppbyggnad och man kan försöka räkna ut hur det hela kommer sig men man får svaret först i slutet av boken.

Huvudperson är den unga judiska flickan Hanna som har överlevt koncentrationsläger i Tyskland under kriget och kommer svårt medtagen till Sverige där hon får jobb som barnflicka i en svensk familj. Vad som sedan händer berättas genom sju olika personer och fokus ligger på beskrivningen av judarnas situation i Polen under nazismen. Storyn förefaller lite osannolik men det kan man stå ut med då det till viss del handlar om en idéroman.

Boken handlar om hur vi ibland ställs inför omöjliga val och hur vi löser dessa dilemman. I stort sett alla huvudkaraktärer i boken hamnar någon gång i en dilemmasituation när vilket val de än gör blir fel och sedan beskrivs de samvetskval som detta leder till. Boken handlar också om att förlåta och egentligen är väl bokens premiss att en god människa är en människa som kan förlåta även mycket grymma handlingar då de utförs som ett val i en omöjlig valsituation. Författaren kopplar detta till de olika ideologier som leder fram till bokens handling och han beskriver judendomen som ”en kulturell och religiös sammanslutning som bygger på en lära av ifrågasättande och ständigt sökande efter kunskap och insikt (…) om relationen mellan människor.

En detalj som roade mig var att en av huvudpersonerna en dag kommer hem till familjen Jerzy Einhorn och träffar författaren som barn och att han själv kommenterar sitt uppträdande. En annan detalj som också slog mig var på ett ställe i boken förekommer en staty gjord av författarinnan Zenia Larsson vars bok om gettot i Warszawa jag har läst.

Guccikrigen av Jenny Gucci

Det här är en bok som jag egentligen inte gillar eftersom det är en av alla dessa självbiografiska berättelser om kändisar och dessutom är det en bedrövlig översättning, som att läsa svenska på engelska ungefär, men jag läser den ändå.

Bokens stora förtjänst är att den ger en inblick i modevärlden men kanske mest för att den ger en inblick i hur ett glamouröst och lyxigt liv är. Och det ger en viss tillfredsställelse att läsa om det.

Boken handlar om äktenskapet mellan Jenny och Paolo Gucci; hur de träffas, hur de lever ett lyxigt och glamouröst liv som gifta och hur deras vägar skiljs.

Little Bee av Chris Cleave

Little Bee är en sextonårig afrikansk flicka som har överlevt kriget i Nigeria och lyckats fly till England. Genom boken får vi följa henne när hon tar sig från flyktingförläggningen till den enda människa hon har någon koppling till i England och sakta rullas hennes historia upp. Den varvas med berättelsen sedd ur en vit engelsk kvinnas perspektiv som också var med när det fruktansvärda hände.

Boken är i viss mån humoristisk då vi får betrakta den engelska, eller kanske den västerländska kulturen ur ett annorlunda perspektiv genom Little Bees ögon, men den är också otäck in till bristningsgränsen för vad man orkar läsa.

Kanske läser jag in för mycket kritik av kolonisationen i boken, men jag tycker att mycket påminner om kritiken Joseph Conrad presenterade i Mörkrets hjärta för mer än hundra år sedan. I Little Bee finns kritik av oss västerlänningar och över att vi tvingar på  vår kultur och vår religion på ett folk som egentligen lever lyckligt och i harmoni med naturen helt utan västerländsk inblandning. Allt de äger och den lycka de har tas ifrån dem, inte bara av att vi vill civilisera dem utan också för att vi suger ut deras land på rikedomar. Ett exempel är att Little Bee, som aldrig druckit te fast det odlas i stora mängder i hennes land, flyr ur landet på just en fraktbåt som fraktar tebladen till England. Hon är också väl medveten om vad västvärlden har stulit från henne och då inte bara te och den exploatering teodlingarna har krävt, utan också guld, mineraler, diamanter och sist men inte minst olja. Och hon har sett ur hennes folk drivs ut ur sina hem och byar för att de multinationella ska kunna säkra sina resurser.

Berättelsen om Little Bee är en intressant och viktig berättelse om kolonisationen och hur den har ställt till det i Afrika. Berättelsen om den engelska Sara är mer schablonartad och passar egentligen inte in och jag är lite kluven till den delen av boken.

Stäppvargen av Hemann Hesse

StäppvargenEn mörk och svart bok om livet, existensen och kraven på oss människor. Det som slår mig är att trots allt har världen, fördomar och kvinnosyn förändrats sen 1927 då boken skrevs.

Men för att kunna ha någon glädje av den här boken behöver man nog ha en hel del kunskap om författaren och tiden han levde i. Mycket i boken handlar om att finna sig själv och välja livet i stället för döden men det är kryptiskt och ofta beskrivet i drömsyner eller som hallucinationer. Kanske kan det också vara lite sagolikt. Och detta är inte ett favorituttryck i romaner för mig.

Det mest intressanta  är att boken skrevs 1927 och Hesse talar om kriget som har varit men han nämner också kriget som skall komma och att många länder rustar för krig. Det hade jag gärna läst mer om, men det förefaller som om  författaren är mer introvert än säskilt samhällstillvänd och introverta författare gillar jag inte. Kanske kan romanen slå an hos yngre personer. Jag minns att mina kurskamrater i början av 1980-talet var som förhäxade av Stäppvargen, men inte jag. Vad nu det kan  bero på, kanske gillar jag samhällskririk bättre än identitetskriser.

Överhuvudtaget känns boken rätt mossig och gammal. Männniskans existens har definitivt utvecklats sen 1927. Frågan är om det enbart beror på författaren eller om något kan tillskrivas översättningen eftersomspråket är komplicerat och ålderdomligt.

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjöNej, Kim Novak badade aldrig  där. Det gjorde inte Ewa Kaludis heller. Ibland funderar jag över vad Håkan Nesser tänkte på när han gav boken den titeln. För så är det ju att Ewa Kaludis som är den person boken rör sig kring aldrig badade  i sjön.

Att läsa om en favoritbok är som att komma hem igen. Oj vad det känns som om jag har sommarlov och tillbringar det, tillsammans med mina gamla kompisar Erik och Edmund, vid Genesarets sjö. Jag känner igen alla stenar, alla kompisar och just nu är jag på väg till Lackaparken på lördagsdans. Det är sommar, det är fest och det är spänning i luften.

Håkan Nessers bok Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö är en gammal favoritbok och jag har nog läst den så där en tre, fyra gånger men den håller ändå och som sagt det känns så levande att jag nästan tror att det är mina egna minnen.

Jag gillar den här boken. Den är lättläst och spännande och så säger författaren att den har verklghetsbakgrund. Och man vill gärna lösa gåtan med vem som mördade Kanon-Berra och varför. Det har jag egentligen inte gjort än, fast jag har läst boken många gånger.

Helt klart en läsvärd bok!

Jag är Zlatan Ibrahimovic av David Lagercrantz

Jag är Zlatan Ibrahimovic

Zlatan Ibrahimovic är en stor personlighet, åtminstone enligt honom själv. Oj vad han skryter på sig själv. Kanske är det vad som har gjort honom så berömd, att han faktiskt tror på sin egen förmåga och att han har jobbat så hårt för att nå dit han är nu.

Jag kan inte låta bli att beundra honom. Så totalfokuserad på det han skall göra är det inte många människor som är. Men det är vad som krävs för att lyckas med något, inte bara inom fotbollen utan nästan vad du än tar dig för. Gör man som Zlatan och tränar 16 timmar per dygn så blir man duktig. Fler borde ta fasta på det. Tänk vad mycket duktiga människor vi skulle få. Och vad utvecklingen skulle gå framåt. Så på det viset är Zlatan ett föredöme för ungdomar.

På sitt sätt är boken intressant just av den orsaken att man kan se att vem som helst kan lyckas. I en annars ganska långtråkig berättelse, om fotboll och vilka olika sorts bollar han sparkar och hur han är osams med de olika tränarna, är det just berättelsen om uppväxten och vägen till framgången som är den intressanta delen av boken.

Den delen var mer varierad, och man fick läsa om hans förhållande till familjen och hur det gick med skolan och busstreck han gjorde på fritiden.

Mycket snack om fotboll är det i boken. Men det är enkelt beskrivet så det är inga problem att förstå och hänga med ens för en som knappt vet vad en fotboll är. Och visst är Zlatan en duktig fotbollslirare men det blev långtråkigt att läsa om alla matcher och hur han hade gjort mål. Det är klart är man fotbollsnörd tycker man kanske att det är spännande. För mig innebar det att jag har lärt mig en massa namn på fotbollsspelare och fotbollslag.

Det jag är nyfiken på nu är hans flickvän, Helena. Hon verkar mystisk. Vad ser hon hos honom? Pengar verkar hon ju kunna ordna själv. En sak är helt klar och det är att Zlatan ärverkligen förtjust i sin  fru.

Lite roligt är det att läsa språket i boken. David Lagercrantz har verkligen lyckats göra det Zlatan-talspråkligt. Man kan nästan höra honom berätta sin historia själv.

Visst har Zlatan varit med om mycket men är det verkligen dags att skriva memoarer/självbiografi när man är 30 år, eller hur gammal han nu är? Kanske skulle en bok skriven i framtiden om så där en 30 år bli mer varierad och spännande, när man så att säga har facit. Dessutom hade han tvingats att gallra bort ganska många av de långtråkiga beskrivningar av matcher och bara kunnat ta medd e absolut bästa godbitarna.

Främlingen av Albert Camus

Främlingen av Albert Camus

Främlingen av Albert Camus

Existentialismen i ett nötskal skulle jag vilja säga att denna fascinerande bok är.

”alla människor vet ju att livet inte är värt att leva” säger huvudpersonen Mersault när han sitter och väntar på sin avrättning och det förklarar han med att ”om man dör vid vid trettio eller sjuttio , så betyder det ingenting eftersom ju i vilket fall som helst det finns andra män och andra kvinnor som kommer att fortfara att leva, och så kommer det att fortgå i tusentals år” och det har han ju rätt i. Vi är ju inte ens en fluglort i universum och tidsrymderna, om man tänker efter.

Och kanske det är så att ”eftersom man ändå skall dö, så betyder det ju naturligtvis ingenting hur och när man gör det”, men ack så deprimerande. Och kan man verkligen tänka så? Då skulle det inte heller spela så stor roll vad man sysslar med och exempelvis att begå ett mord som Mersault faktiskt har gjort, skulle inte spela någon roll. det är alltså inte bara en fråga om ens eget liv och död utan också om etik och moral och om mänskliga rättigheter och skyldigheter.

Vad svårt det plötsligt blev. Visst har Camus rätt, i det långa loppet har inte en människas liv så stor betydelse men just nu och just här är det annorlunda. Just nu när vi lever är det viktigt att vi mår bra och ser till att alla andra också gör det. Här skulle jag kunna fortsätta hur mycket som helst med existentiella funderingar men jag sätter stopp. Det blir för deprimerande annars.

Tänk att jag i så många år har trott att jag har läst den här boken fast jag faktiskt inte har gjort det. Den ingick i kurslitteraturen på universitetet men jag minns nu att min lärare bytte ut den och vi läste Pesten i stället. Att jag har trott att jag har läst den måste ha med det att göra och att själva berättelsen diskuteras och referas till lite då och då.

Detta är en bok som alla borde läsa och en klar favorit hos mig.

Felicia försvann av Felicia Feldt

Felicia försvannKlart överdrivet i pressen om mamman. inte var det väl så farligt utlämnande av henne. Nog har jag läst självbiografier där föräldrarna har framställts i bra mycket sämtre dager än den här.

Boken har ett intressant upplägg, nästan som dagboksanteckningar,  dagboksanteckningar över ett sjukdomsförlopp, en depression eller liknande. Men frågan som sakta smyger sig fram är; är hon verkligen färdig med sjukdomen eller är hon fortfarnade mitt i?

På något vis känner jag att detta är inte slutet på historien utan det kommer att hända mer. Det gör det ju i och för sig i alla människors liv, vi upplever nya saker hela tiden och förändras med dem, men i Felicia Feldts fall får jag för mig att det kommer att hända mer innan hon helt har gjort upp med sitt förflutna. Hur var det egentligen med brodern som dog? Och hennes pappa, vad var det för figur? Man får bara små brottstycken av deras relation. Och hennes kärlek? den fick jag inte heller något grepp på. Förhållandet till mamman kanske är utrett men det verkar finnas annat att reda ut.

Jag hade gärna väntat ett tag till på den här boken så att jag hade kunnat få läsa allt och att hon till slut på något sätt hittade hem till sig själv. Det hade gjort läsupplevelsen mer fullständig på något vis. Nu lämnas man med en massa frågor i stället.

%d bloggare gillar detta: