Bloggarkiv

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg

ett-kort-uppehållBra böcker skall ha en fängslande historia att berätta, säga mig något och ge mig nya insikter. Det är just vad Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz gör.

Det är en fängslande bok eftersom den så ingående beskriver de överlevandes historia. Samtidigt är det en välskriven beskrivning av ett efterkrigstidens Sverige i förvandling. Jag kan själv minnas, miljöerna fast jag är yngre än författaren och från en helt annan stad. Jag minns livet i industristaden och förändringarna som skedde, nya bostadsområden som byggs, nersmutsning av vatten badplatser som stängs och industrier som breder ut sig över natursköna områden. Det jag inte kan minnas något om är överlevande från koncentrationsläger eller ens någon judisk grupp. Kanske fanns inga i min stad eller också är det så, som antyds i boken, att de inte gärna gav sig till känna. Därför är detta en viktig bok som berättar om det som vi inte vet något om, det som hände efter koncentrationslägren och hur det påverkade flera generationer.

I dag vet eftervärlden en hel del om lägren och vad som hände där. Vi har läst, sett filmer och besökt de minnesplatser som finns, men vi har inte förstått hur svår och kaotisk befrielsen var och hur svårt det var att överhuvudtaget få något grepp på situationen än mindre behandling och hjälp. Många med mig har nog levt med föreställningen att lägren befriades och fångarna släpptes fria och återgick till ett normalt liv, om än med vissa problem. Det jag läser om hur fångarna fraktades hit och dit och ibland skickades mot befrielse och ibland mot döden, ibland tändes hoppet och ibland släcktes det och hur det mer var slumpen som avgjorde vem som skulle överleva och vem som dog, är något som inte så ofta berättas om.

Egentligen vet vi nog att det kom en hel del före detta koncentrationslägerfångar till Sverige efter krigsslutet och att de var i ett väldigt dåligt fysiskt skick. Men vad som hände sedan har man inte hört så mycket om. Utlänningsläger var något nytt för mig. Att de överlevande internerades i läger, på platser som är välkända för mig, hade jag ingen aning om. Visserligen var lägren nerlagda långt innan jag föddes men man skulle kunna tänka sig att de ändå skulle ha figurerat i någon historiebok eller liknande. Inte heller kände jag till det stora antalet självmord i den här gruppen av människor.

Vi kan också konstatera att eftervärlden på sätt och vis har svikit en stor grupp människor som personifieras genom boken. Och visst bär våra länder på en skuld gentemot dem liksom mot många andra grupper i samhället. Frågan är ändå om vi som lever nu kan gottgöra det som våra förfäder orsakade. Det viktiga med den här boken anser jag inte vara frågan om skuld och gottgörelse utan att den fungerar som ett varnande exempel på vad vi kan orsaka genom att inte visa respekt och medkänsla för våra medmänniskor. Vi är alla ansvariga för det som händer i dag och vi borde se till att historien inte upprepar sig och därmed behandla alla väl och ta hand om det originella och unika hos varje människa.

Många tragiska människoöden finns det i krigets spår och vi som är födda långt efter kriget vet inte så mycket om det och därför är den här boken viktig. Den ger oss de upplysningar vi behöver för att förstå att vi skall behandla varandra med respekt och medkänsla.

Finns på : Bokus, Adlibris,

Läs mer: DN, Svd, romeoandjulietblogg

Annonser

Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink

Och i Wienerwald står träden kvar är boken om den 13-åriga Otto som kom som flykting till Sverige i början av kriget. Elisabeth Åsbrink berättar hans historia som hon har förstått den av kvarlämnade brev från Ottos föräldrar och sina egna efterforskningar.

Vi får följa Otto och hans familj från krigsutbrottet då han kommer till Sverige till krigets slut då hans föräldrar har förintats i tyskarna förintelseläger. Berättelsen förs framåt genom breven som Ottos föräldrar skriver från Wien där de blir kvar sedan Otto har flytt till Sverige. De berättande delarna varvas med utdrag ur brev och officiella dokument som finns kvar sedan kriget både i Sverige och Österrike

Elisabeth Åsbrink beskriver hur illa behandlad han blir här i Sverige. I stort sett alla är dumma mot honom medan han själv är duktig och trevlig och tvingas lida i det tysta.  Nog är det så man tänker och känner i tonåren och visst var det säkert mycket antisemitism på den tiden i vårt land och säkert var det många i ledande ställning som handlade fel med dagens synsätt. Jag tycker ändå att det hände för så länge sedan och de flesta är i dag döda, både de som förföljde och de som utsattes för orätterna. Någon gång måste man förlåta och gå vidare. Och kan man inte förlåta måste man i alla fall ha insikten att folk som var dumma har dött och ersatts med andra som faktiskt har tagit lärdom av historien.

Visst håller jag med om att Sverige betedde sig tvivelaktigt  under andra världskriget och jag tycker att vi i Sverige skulle ha gjort mer för flyktingar före och under andra världskriget, men var det så lätt för gemene man? Jag kan bara jämföra med hur det var när det var krig på Balkan på 90-talet. I medierna kablades bilder på undernärda fångar och strider i städer där folk sprang för sina liv, men vad gjorde gemene man i Sverige? – ingenting, oftast. Då var vi säkert ännu mer medvetna om situationen än vad man var på 40-talet eftersom vi har mycket större mediabevakning i dag. Och jag känner ofta hjälplösheten inför det som händer i världen. Vad har vi egentligen att sätta emot när en despotisk diktatur förtrycker sina medborgare?

Om man betraktar hennes bok som en beskrivning av en familjetragedi så är boken helt okej och läsvärd. Att få ta del av autentiska dokument är trots allt spännande. Det man kan sakna är det trauma som tragedin kan ha skapat för flera generationer framåt i tiden. Det har hon valt att inte ta upp.

 

 

Korparna av Tomas Bannerhed

Korparna av tomas Bannerhed

En favoritbok!

Jag kastar mig ut i romanens böljor och låter mig gungas med i bokens poesi samtidigt som jag lyssnar på fågelssången tillsammans med Klas, bokens huvudperson och berättare.
Jag känner igen miljöerna, språket och människorna eftersom det är en berättelse från Småland, mitt barndomslandskap. Jag älskar författarens lugna detaljerade beskrivningar av naturen och människorna och som ett genomgående tema i boken får vi lyssna på fåglarna.
Till en början förefaller det vara en idyllisk beskrivning av landsbygden i Småland under våren, men så småningom allteftersom våren övergår i sommar och höst anar man att något inte står rätt till i den lilla jordbrukarfamiljen. Stämningen mörknar och återspeglas av årstiderna och fåglarnas liv.

Det är också en fantastisk barndomsskildring skriven ur 12-åringens perspektiv och oj vad jag kan känna igen mig i barnets tankevärld. precis så var det när man var 12 år och inte riktigt hängde med i vad som hände och varför. Författaren har på ett fängslande sätt beskrivit omgivning ocxh människor just så som en tolvåringen uppfattar världen, massor med detaljer och långsamt skeende men ofta fokus på något helt annat än vuxenvärlden. Och så det här att märka att saker är konstiga men inte förstå varför och vad som egentligen händer. Han lämnar läsaren med samma undran som den 12-årige huvudpersonen.
Jag kan varmt rekommendera boken till alla bokälskare.

%d bloggare gillar detta: