Bloggarkiv

Mot fyren av Virginia Wolf

20130203405 (95x160)Den här klassiska boken blev en positiv överraskning. Tänk att Virginia Wolf hann med att berätta en så omfattande historia om livet och dess förändringar på ett fåtal sidor och nästan enbart genom vad karaktärerna tänker.

 I romanens början härskar till synes idyllen och de gamla traditionerna och sederna och synen på inte minst kvinnan som madonna och mor. I mittendelen sker en förändring och allt bryts ner. Huset förfaller och trädgården växer igen. Kriget rasar och några huvudpersoner dör. I bokens tredje och sista del återkomer allt men förändrat i en värld som också har förändrats och man kan se på framtiden med ett visst ljust hopp eftersom det mesta gamla är utrensat och glömt och alla kan se framtiden an  med tillförsikt.

Det är en roman med många bottnar men det som slog mig mest var kvinnornas ställning i samhället, var det verkligen så omodern kvinnosyn då vid tiden för första världskriget.

Jag tror säkert att jag kommer att återkomma till den här boken fler gånger eftersom den var så kompakt i sin struktur och form att det var svårt att hänga med och engagera sig i allt som avhandlades. Helt klart en favorit som jag kommer att läsa om.

Annonser

Stäppvargen av Hemann Hesse

StäppvargenEn mörk och svart bok om livet, existensen och kraven på oss människor. Det som slår mig är att trots allt har världen, fördomar och kvinnosyn förändrats sen 1927 då boken skrevs.

Men för att kunna ha någon glädje av den här boken behöver man nog ha en hel del kunskap om författaren och tiden han levde i. Mycket i boken handlar om att finna sig själv och välja livet i stället för döden men det är kryptiskt och ofta beskrivet i drömsyner eller som hallucinationer. Kanske kan det också vara lite sagolikt. Och detta är inte ett favorituttryck i romaner för mig.

Det mest intressanta  är att boken skrevs 1927 och Hesse talar om kriget som har varit men han nämner också kriget som skall komma och att många länder rustar för krig. Det hade jag gärna läst mer om, men det förefaller som om  författaren är mer introvert än säskilt samhällstillvänd och introverta författare gillar jag inte. Kanske kan romanen slå an hos yngre personer. Jag minns att mina kurskamrater i början av 1980-talet var som förhäxade av Stäppvargen, men inte jag. Vad nu det kan  bero på, kanske gillar jag samhällskririk bättre än identitetskriser.

Överhuvudtaget känns boken rätt mossig och gammal. Männniskans existens har definitivt utvecklats sen 1927. Frågan är om det enbart beror på författaren eller om något kan tillskrivas översättningen eftersomspråket är komplicerat och ålderdomligt.

Mörkrets hjärta av Joseph Conrad

Mörkrets hjärtaVarför kan jag inte sluta älta Mörkrets hjärta? Beror det på bokens obehagliga sanningar, spänningen eller den underbare uppläsaren Max von Sydow?

Den här gången har jag nämligen lyssnat i stället för läst boken och min reflektion är naturligtvis att en bok kan fastna så mycket bättre om man lyssnar. Fast egentligen tycker jag inte att boken är bra utan mer intressant eftersom den behandlar ett så pass ovanligt ämne som kolonisationen av Afrika och en plats som det fortfarande i dag förekommer en mängd utsugning i, för att inte tala om krig? Krig mellan olika stammar, krig mellan olika makthavare men även krig eller snarare sagt strider som utkämpas av lycksökande västerländska bolag som vill åt landets naturresurser i form av ädla råvaror. Och det är precis vad boken handlar om fast den skrevs för mer än 100 år sedan. På den tiden brandskattades Afrika på elfenben och slavar. I dag är det guld och diamanter man lägger beslag på.

Jag har läst Mörkrets hjärta flera gånger de senaste 30 åren men inte gillat den  och nu ville jag se om jag tycker bättre om den än sist. Men nej det blev inte bättre. Eller är det så att jag försöker hitta något i boken som egentligen inte finns där eller är det så att jag är så låst vid min tolkning att jag inte ser andras? Det som jag har hört är att den beskriver vårt eget inre mörker och att det resan på Kongofloden är någon sorts allegori över en inre resa in i våra egna mörka själar.

Jag ser andra saker i den än vad som vanligtvis tas upp om vårt eget inre mörker. Jag tycker mer att det är en skarp kritik av kolonisationen Den är svidande och det är intressant att han redan i början av 1900-talet hade insikten och vågade beskriva den så naket. Och kanske är det kopplingen till dagens situation i just Kongo som gör att boken trots allt känns så aktuell.

För bara någon månad sedan läste jag i  Filter om guldfebern nu i Kongo. Kanske var det den artikeln som gjorde att jag valde att läsa om Mörkrets hjärta. Nils Resare, som har skrivit artikeln, beskriver där en resa till Kongo i syfte att undersöka hur det svenska företaget Mineral Invest arbetar i Kongo. Företaget säger sig vara ett råvaruföretag med specialisering på guld och att de planerar att öppna en egen guldgruva i Kongo. Och usch.. vilken beskrivning av situationen i Kongo och utnyttjandet av den svarta arbetskraften nu liksom på 1800-talet, och usch… så lik boken Mörkrets hjärta Resares beskrivning var.

Mörkrets hjärta är en bok som ofta kommer på tal och har varit lite halvpoppis ända sedan Coppola spelade in sin film Apocalyps now. Han förla handlingen till Vietnam och säga vad man vill om kriget som USA förde men säkert kan mycket stämma på Mörkrets hjärta. Ialla fall utnyttjandet av ett folk som inte självt var intresserat av att bli utnyttjat. Dessutom var ju Vietnam också en gammal koloni, visserligen fransk, men antagligen med samma förtecken som den belgiska i Kongo.

%d bloggare gillar detta: