Bloggarkiv

En lögn att lita på av Elizabeth George

enlögnattlitapåJag har länge tänkt läsa något av Elisabeth George och nu har jag äntligen lärt känna hennes kommissarie Thomas Lynley på New Scotland Yard och hans assistent Barbara Havers .

I den här boken åker Thomas Lynley till The Lake district för att undersöka en drunkningsolycka i en rik familj. Någon i familjen misstänker att det kan röra sig om mord och undersökningen skall ske i hemlighet. Till sin hjälp tar Lynley sina bästa vänner kriminalteknikern Simon och hans fru Deborah. Allihop arbetar de undercover för att slippa ställa till med uppståndelse. Detta leder dock till problem och förväxlingar. På hemmaplan jobbar assistenten Barbara Havers.

Spänning finns det genom hela boken eftersom familjen som undersöks har många hemligheter för varandra, men något riktigt fokus eller stort mysterium tycker jag inte det finns. Den aristokratiska miljön i och omkring det gamla slottet är dyster och handlingen slingrar sig sakta fram medan Lynley försöker ta reda på om drunkningsolyckan var mord eller inte.

Spänning finns, som sagt, genom hela boken, men det handlar egentligen om många små spänningstillfällen. Jag saknar den där stora stegrande spänningen då man inte vill lägga ifrån sig boken innan mysteriet är löst som bra deckare har. Här handlar det mer om ett lägre tempo med många små trådar som löses. Det kan i och för sig vara trevligt om man vill ha en mysdeckare som räcker länge, men jag föredrar den andra typen där ett stort fall nystas upp med en tydlig stegring och ett stort avgörande.

Läs mer: Bokhora, SvD, Norstedts, Bokdamenblog

Finns hos:Bokus, Adlibris,

[geim] av Anders de la Motte

geimSpännande och modernt! Detta är en riktig spänningsroman med högt tempo nästan hela tiden.

Bokens huvudperson hittar en mobiltelefon som leder honom i en jakt på allt häftigare halvkriminella upplevelser samtidigt som han upptäcker att han är jagad av någon som ser och hör allt han gör. I parallellhandlingen om livvakten Normén ingår också känslan av att vara jagad och övervakad. Övervakningssamhället och vem som styr det är den stora genomgående frågan i boken. En idé om att vi alla skulle ingå i något större spel presenteras. Likaså ger han oss en ny konspirationsteori om Palmemordet.

Så kanske är boken en reaktion mot vår tids överdrivna beroende av och tro på teknologin. Ibland kommer jag att tänka på boken 1984 av George Orwell och det övervakningssamhället, medan delarna om hur datorer hackas och undersöks mer påminner om Lisbeth Sahlander i Stieg Larssontrilogin. Huvudpersonen och hans kriminella förehavanden har en hel del likheter med huvudpersonen i boken Snabba cash av Jens Lapidus

Språket kan diskuteras med dess moderna vinklingar med svordomar och anglicismer, men fort går det och det borde passa nutidsmänniskan.

En bra, spännande underhållningsroman som man snabbt tar sig igenom tack vare det enkla språket och den höga spänningen.

Läs mer: Alfabeta bokförlag, CDON, boktoka,

Finns hos: Adlibris, Bokus

Den döende detektiven av Leif GW Persson

Den döende detektiven är en riktig deckare, spännande välskriven och läsvärd. Den följer det traditionella deckarupplägget med en detektiv som konfronteras med ett mord och sedan letar ledtrådar och hittar en mördare, en pusseldeckare alltså.

Inledningsvis får kriminalaren Lars Martin Johansson en propp i hjärnan och faller medvetslös ihop i sin bil, vid en korvkiosk. Han vaknar upp på sjukhuset och konfronteras nästan genast med ett olöst mord på en liten flicka. Det fångar hans intresse och han tar sig an fallet och försöker lösa det från sjuksängen.. Parallellt med att mordgåtan löses får vi följa kriminalarens successiva tillfrisknande från proppen och alla de besvär en liknande sjukdom för med sig.

Boken drivs framåt dels av arbetet med tillfrisknandet, dels av hans efterforskningar om mordet och mördaren. Deckaren hittar mördaren efter ett tag men det är inte alldeles lätt att gripa honom så lika mycket spänning som det ligger i att hitta mördaren ligger det i att se om han lyckas ta fatt honom och ge honom ett straff.

Boken ger en god insikt i hur det är att få en stroke och hur hjälplös man kan känna sig samtidigt som den visar på hur man bör agera som drabbad och också omgivning. Lars Martin Johansson får ju naturligtvis den allra bästa omvårdnad och behandling och allt hänger egentligen bara på hur bra han sköter sig själv.

Grisfesten av Leif GW Persson

Detta är en riktig polisroman. Den påminner mycket lite om den traditionella deckarromanens upplägg med ett brott i början och sedan en deckare eller polis som hittar fler och fler bevis tills han till slut kan gripa förövaren. Grisfetsen förefaller mer vara en dokumentär beskrivning av polisens arbete. Jag inbillar mig att det är så här det går till i brottsutredningar. Åtminstone är det så att författaren får mig att tro det. Mer fokus ligger på poliserna och vad de gör och säger än på att skapa spänning för att försöka finna förövaren.  De är tråkiga och alldagliga och det ger stor tillförlitlighet. De små citaten, autentiska eller ej, ur diverse polistexter, ger ytterligare trovärdighet till texten.

Boken handlar på ytan om ett rån och ett eller två mord. Den börjar med ett postrån där man inte hittar några ledtrådar till rånaren. Någonstans i mitten på boken blir en ung man påkörd av en Merca och inledningsvis verkar det inte ha något med rånet att göra. Undersökningen av rånet läggs ner. På julafton sju månader efter rånet hittas en man mördad. Under arbetet med det mordet hittar någon inom polisen en koppling mellan de tre händelserna och man blir säker på att rånaren, mördaren och föraren av Mercan är samme person, och den misstänkte brottslingen finns inom polisväsendet. På något vis tystas allt ner och poliserna förstår inte varför. Det är nu själva huvudhistorien börjar om hur högt uppsatta män kommer undan rättvisan. Det visar sig handla om en minister som besöker en prostituerad och hur detta tystas ner och aldrig kommer till allmänhetens kännedom. Boken är alltså starkt kritisk till det svenska rättssystemet. Allt påminner om en historia som jag svagt minns var aktuell i slutet på 70-talet.

Boken är välskriven och man kan faktiskt höra Leif GW:s röst i texten. Jag kanske kan tycka att han använder sig väl mycket av ett fikonspråk som låter ålderdomligt. Om det beror på författaren eller att boken är gammal kan jag inte avgöra, men ålderdomligt verkar det. Avsiktligt eller ej.

%d bloggare gillar detta: