Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

Skön läsning eller lyssning kanske jag skall säga. Det var längesen jag läste en så både rolig, spännande, underhållande humoristisk och välskriven skröna. Tänk att hon vågar driva så öppet med delar av etablissemanget som exempelvis manliga författarkollegor och svenska akademin. Delen om svenska akademin roade mig särskilt eftersom jag råkade läsa den strax efter utnämningen av årets litteraturpristagare av Nobelpriset.

Huvudkaraktären Lillemor Troj verkar ha mycket gemensamt med Kerstin Ekman och därför läser jag in en hel del självbiografiskt i boken. En annan karaktär som också har mycket gemensamt med Kerstin Ekman är romanens författaralterego Barbro Andersson, eller Babba som hon kallas. Spelet mellan de båda karaktärerna är spännande och det dubbla författarjaget är något jag kan tänka mig att många författare kämpar med. Att både vara en social samhällsmedborgare och en innesluten isolerad författarsjäl måste naturligtvis vara en svår kombination.

Kerstin Ekman har ett underbart klart, varierat och underfundigt språk som är ett nöje att läsa eller lyssna på. Just den här inläsningen är utsökt. Katarina Ewerlövs läsning förhöjer upplevelsen avsevärt. Läs den!

Stäpplöperskan av Cecilia Gyllenhammar

Den här boken var riktigt bra trots att det är en självbiografi. I jämförelse med En spricka i kristallen så är den inte så gnällig utan mer en beskrivning av ett förhållande och en kärlek som tar slut. Jag skulle mer vilja kalla den en relationsroman än en självbiografi. Visst finns de där i bakgrunden de rika och kända föräldrarna men bara som staffagefigurer den här gången.

Boken är också välskriven så den har ett visst läsvärde.

En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjerna

En spricka i kristallen är en självbiografi av PG Gyllenhammars dotter och det var nog min nyfikenhet som drev mig att läsa den. Och som vanligt blev jag besviken. Att läsa om rikemansbarn som känner sig förfördelade är nog inte min grej. De har allt, familj, bostad, fin utbildning och pengar, så vad gnäller de för?

Nej, den här boken klarar man sig utan.

Om man håller sig i solen av Johanna Ekström

Återigen en av alla dessa böcker som jag inte borde ha läst. Johanna Ekström skriver om sin uppväxt i ett överklasshem med föräldrar som är kända kulturpersonligheter. Och man undrar bara vad gnäller hon för? Varför skall jag egentligen läsa en bok av och om en människa som har allt, pengar, makt, utbildning, uppfostran som har gett henne alla möjligheter att lyckas här i livet.

För nog kan man säga att hon har lyckats. Hon är framgångsrik som konstnär och författare och hon har kunnat ägna sig åt detta utan att behöva tänka på att dra in pengar på ett vanligt tråkigt jobb för att kunna överleva.

Ja, jag är nog lite avundsjuk, men jag blir så trött på alla dessa människor som har pengar och kan göra det de tycker är roligt och viktigt för dem själva och som  sedan skall vika ut sig och gnälla över sin situation och så ska alla vi andra tycka synd om dem.

Boken beskriver författarens uppväxt i korta minnesbilder av episoder. Ett par av episoderna kanske kan vara intressanta men de flesta är egentligen bara tråkiga. Som helhet finns det ingen sammanhängande röd tråd i boken och det gör att läsningen inte drivs framåt och jag tröttnar.

Jag är Zlatan Ibrahimovic av David Lagercrantz

Jag är Zlatan Ibrahimovic

Zlatan Ibrahimovic är en stor personlighet, åtminstone enligt honom själv. Oj vad han skryter på sig själv. Kanske är det vad som har gjort honom så berömd, att han faktiskt tror på sin egen förmåga och att han har jobbat så hårt för att nå dit han är nu.

Jag kan inte låta bli att beundra honom. Så totalfokuserad på det han skall göra är det inte många människor som är. Men det är vad som krävs för att lyckas med något, inte bara inom fotbollen utan nästan vad du än tar dig för. Gör man som Zlatan och tränar 16 timmar per dygn så blir man duktig. Fler borde ta fasta på det. Tänk vad mycket duktiga människor vi skulle få. Och vad utvecklingen skulle gå framåt. Så på det viset är Zlatan ett föredöme för ungdomar.

På sitt sätt är boken intressant just av den orsaken att man kan se att vem som helst kan lyckas. I en annars ganska långtråkig berättelse, om fotboll och vilka olika sorts bollar han sparkar och hur han är osams med de olika tränarna, är det just berättelsen om uppväxten och vägen till framgången som är den intressanta delen av boken.

Den delen var mer varierad, och man fick läsa om hans förhållande till familjen och hur det gick med skolan och busstreck han gjorde på fritiden.

Mycket snack om fotboll är det i boken. Men det är enkelt beskrivet så det är inga problem att förstå och hänga med ens för en som knappt vet vad en fotboll är. Och visst är Zlatan en duktig fotbollslirare men det blev långtråkigt att läsa om alla matcher och hur han hade gjort mål. Det är klart är man fotbollsnörd tycker man kanske att det är spännande. För mig innebar det att jag har lärt mig en massa namn på fotbollsspelare och fotbollslag.

Det jag är nyfiken på nu är hans flickvän, Helena. Hon verkar mystisk. Vad ser hon hos honom? Pengar verkar hon ju kunna ordna själv. En sak är helt klar och det är att Zlatan ärverkligen förtjust i sin  fru.

Lite roligt är det att läsa språket i boken. David Lagercrantz har verkligen lyckats göra det Zlatan-talspråkligt. Man kan nästan höra honom berätta sin historia själv.

Visst har Zlatan varit med om mycket men är det verkligen dags att skriva memoarer/självbiografi när man är 30 år, eller hur gammal han nu är? Kanske skulle en bok skriven i framtiden om så där en 30 år bli mer varierad och spännande, när man så att säga har facit. Dessutom hade han tvingats att gallra bort ganska många av de långtråkiga beskrivningar av matcher och bara kunnat ta medd e absolut bästa godbitarna.

Felicia försvann av Felicia Feldt

Klart överdrivet i pressen om mamman. inte var det väl så farligt utlämnande av henne. Nog har jag läst självbiografier där föräldrarna har framställts i bra mycket sämtre dager än den här.

Boken har ett intressant upplägg, nästan som dagboksanteckningar,  dagboksanteckningar över ett sjukdomsförlopp, en depression eller liknande. Men frågan som sakta smyger sig fram är; är hon verkligen färdig med sjukdomen eller är hon fortfarnade mitt i?

På något vis känner jag att detta är inte slutet på historien utan det kommer att hända mer. Det gör det ju i och för sig i alla människors liv, vi upplever nya saker hela tiden och förändras med dem, men i Felicia Feldts fall får jag för mig att det kommer att hända mer innan hon helt har gjort upp med sitt förflutna. Hur var det egentligen med brodern som dog? Och hennes pappa, vad var det för figur? Man får bara små brottstycken av deras relation. Och hennes kärlek? den fick jag inte heller något grepp på. Förhållandet till mamman kanske är utrett men det verkar finnas annat att reda ut.

Jag hade gärna väntat ett tag till på den här boken så att jag hade kunnat få läsa allt och att hon till slut på något sätt hittade hem till sig själv. Det hade gjort läsupplevelsen mer fullständig på något vis. Nu lämnas man med en massa frågor i stället.

Min kamp 1 av Karl Ove Knausgård

Min kamp 1 av karl Ove Knausgård

Så var jag klar med Knausgård, första delen. Den var bra och jag är faktiskt sugen på att läsa nästa del eftersom den här slutade lite med en cliffhanger; Vad har egentligen hänt hans pappa?

Den här boken gillar jag, kanske mest på grund av berättartekniken som är beundransvärd. Att han kan hålla ordning på allt imponerar på mig. Knausgård berättar en historia i nutid och dåtid och delarna glider så fint i varandra. Trots att han släpper en tråd och påbörjar en annan i tiotals sidor tappar han inte den första utan den fogas sakta tillbaka in i berättelsen. Det känns som att man vaggas fram i berättelsen.

Han berättar om sitt liv just nu, sitt liv när han träffade sin nuvarande fru, hur han träffade sin förra fru, hur han hade det när han gick i skolan och när han studerade vid universitetet i Bergen och om förhållandet till pappan i alla dessa skeden av livet. Men framförallt är det en berättelse berättad under det att han tar hand om sin far efter att han har dött.

Det här är återigen en bok om att städa upp efter en död far och om tankarna det föder. Precis som i Stewe Claessons bok, Mördaren är död, funderar författaren över vem hans far var och vad det är som styr våra liv. Är det arv, miljö eller något annat? Och nog undrar vi väl alla lite om vad våra föräldrar gjorde innan vi föddes och kanske också varför de gjorde som de gjorde när vi var barn. Knausgård säger att han ser det hela i ett annat ljus nu när han är vuxen än när han var barn och nog är det så att med en vis livserfarenhet kan man se sina föräldrars agerande i en annan dager och kanske förstå dem bättre och som Knausgård ångra att man inte lärde känne dem bättre än man gjorde.

Jiddra inte av Patrik Pelosio och Theodor Lundgren

En bok om våld, fattigdom, maktlöshet och en önskan om bekräftelse.

Nyttigt att läsa för oss som inte har vuxit upp i miljonprogammets misär, särskilt i dag när man har förstått att det just i de här områdena råder stor barnfattigdom och många barn lever i dysfunktionella familjebildningar. Att detta leder till våld och ökad kriminalitet är kanske inte så konstigt. Boken ställer onekligen en hel del frågor om dagens samhälle och om hur vi uppfostrar våra barn och ungdomar.

Den tar oss med på en intressant resa i  och genom det svenska miljonprogarmmets tidevarv. Man får läsa om en ung människas framgång i den kriminella världen. Den beskriver kronologiskt  utvecklingen från det första brottet, i 12-årsåldern till den slutliga toppen på kriminalitetsbanan, tio år senare. Till en början beskrivs huvudpersonen som den bäste och personifierar till stor del unga människors uppfattning om en hjälte. Så småningom klappar han igenom och börjar fundera över sin situation, som kanske inte är så glamorös som han själv har inbillat sig. Och han söker hjälp efter insikten om att det har gått för långt och det kriminella livet inte ger honom den lycka och tillfredsställelse han söker.

Egentligen finns ingen annan utväg för huvudpersonen än kriminaliteten. Han bor på fel ställe och pappan misshandlar honom, mamman är svag och skolan ointressant. Det enda ställe han får bekräftelse på är  ungdomsgården, där han själv har satt upp reglerna. Där kan han få bekräftelse, makt och pengar som ger ett gott liv, jämfört med det liv han lever med en alkoholiserad far.

Bokens budskap att man skall akta sig för att ge sig i lag med kriminella kanske inte framgår med så stor tydlighet, däremot förstår jag snabbt budskapet att våld föder våld och att vi alla borde göra något för att förbättra situationen i de stora slitna miljonprogramsområdena.

Till en början tyckte jag att den kanske skulle passa för tonårspojkar, men nu när jag läst hela tror jag mer den skulle göra effekt bland föräldrar, skolpersonal och politiker. Kankse mest för att den till en början hyllar våldet innan eftertanken kommer samt att den ställer en hel del frågor om vårt nutida samhälle, mer riktat till beslutsfattare än ungdomar.

Den är snabb- och lättläst. Språket är enkelt , rakt på och inga krångliga ord.

Gustavs grabb av Leif GW Persson

Jag brukar inte gilla att läsa självbiografier och vissa förutfattade meningar har jag om författaren till Gustavs grabb, så den här boken har det inte lätt.

Till en början besannas mina farhågor om att det är ytterligare en ointressant historia om en kändis eländiga barndom. Jag tycker det räcker med sådana nu. Det hade varit roligare att läsa den här berättelsen som en fictiv barndomsskildring, i stället, för den innehåller utan tvekan en hel del intressanta och roliga händelser och kan också fungera som en typisk 40- och 50-talsberättelse.

När barndoms-och uppväxttiden är avklarade tar det lite fart i storyn. Visserligen tycker jag att Geijer-affären är ointressant och inte heller vet jag så mycket om den och inte intresserade jag mig för den när den var på gång. Jag är väl för ung, helt enkelt. Men storyn blir bra och det är intressant att läsa om författarens egna förutfattade meningar om politiker och kändisar. Det är också spännande att lyssna till författarens filosofi om vad som skiljer oss människor åt vad det gäller den fostran vi har fått via arv och miljö, även om jag inte håller med honom. Intressant är dock känslan av att vara överkörd och orättvist behandlad på grund av att någon annan vill dölja sin smutsiga byk eller ta ytterligare ett steg på karriärsstegen. Tråkigt dock att författaren sjäv hemfaller till denna synd senare i livet, enligt honom själv..

Boken kallas en berättelse om en klassresa. Ja, Leif GW har nog gjort en klassresa, men jag bli lite trött på detta uttryck, en sliten kliché. Det är många i hans generation som har gjort den resan och frågan är om vi i dag kan tala om klassresor när vi i stort sett har utrotad de sociala klasserna. Nu handlar det väl mest om en kändisklass och den stora massan. Och där har väl förstås Leif GW också gjort en resa från den stora massan till kändisklassen. Det kanske är den resan han avser?

En brist hos mig är naturligtvis att jag inte är tillräckligt gammal för att känna igen mig i tiden och miljöerna. Inte heller känner jag till de viktiga personerna och historiska händelserna som referas till i boken.

Är det en läsvärd bok? Tja, delvis. Den inledande delen hade varit bättre som fiction, men den senare delen var intressant fast jag klarar mig utan att få kändisarna namngivna. Det hade varit roligare att läsa som nyckelroman och därför skulle det kanske vara roligt att läsa grisfesten som Leif GW skryter så mycket på.